Namnsdagar utomlands
Traditionellt namnsdagsfirande har existerat i katolska och ortodoxa länder sedan medeltiden. Traditionen att fira sin namnsdag har försvunnit eller avskaffats i vissa länder medan traditionen kvarstår i andra. Att traditionen har bevarats i exempelvis Sverige och England beror till stor del på att den protestantiska kyrkan har bibehållit en del av de katolska högtiderna. Namnsdagsfirandet härstammar från de 
helgonalmanackor som fanns i grekisk-ortodoxa och romersk-katolska länder under medeltiden. En helgonkalender sammankopplade helgon och martyrer med antalet dagar under det liturgiska året. De olika helgonen fick var sin festdag där de firades och hyllades. Man uppmärksammade martyrerna och helgonen på deras dödsdag, det vill säga dagen då de enligt den kristna tron trädde in i guds himmelska rike. I början av medeltiden var dessa kalendrar överfyllda med helgon och martyrer och i princip varje dag var vigd åt ett eller flera helgon. Efter hand blev namnsdagen en motvikt till födelsedagen eftersom denna högtid uppfattades som en okristen sed och en hednisk kvarleva. Att fira den dag man döptes kändes mer rätt enligt de kristna värderingarna istället för att fira den dag då man mötte det syndiga jordelivet för första gången. Namnsdagar var även ett sätt för bönder att organisera sina skördar. Ett visst helgons namnsdag kunde vara associerat med planerandet av årets potatis eller vete.
Svenska namnsdagen
Det svenska namnsdagsfirandet uppstod under 1600-talet. Länge var också vår kalender präglad av martyrer och helgon och vanligt folk lyste med sin frånvaro. Namnsdagsfirandet förändrades i mitten på 1700-talet då kungliga vetenskapsakademien tillgavs ensamrätt rörande publiceringen av almanackor. Runt 1749 kom den allra första almanackan ut som innehöll tryckta uppgifter om namnsdagar, men namnlistan fortsatte att endast framhålla kristna helgon och martyrer. Med tiden inkluderades andra namn som ansågs vanligt förekommande, men dessa var framförallt adliga namn och således blev namnsdagsfirande en syssla för de högre samhällsklasserna. Allt eftersom den kungliga vetenskapsakademien gav ut fler årliga almanackor möttes de utvalda namnen av hård kritik. Befolkningen ville ha en almanacka som var modern och uppdaterad och inte enbart innehöll helgonnamn. I slutet på 1800-talet utsåg riksdagen en namnlängdskommitté som fick i uppgift ta fram en mer tidsenlig lista över personnamn som skulle finnas med i de 
kommande almanackorna. Listan publicerades 1901 och kommittén hade avskaffat cirka 150 helgonnamn och tillsatt över 170 nya personnamn. Vanligt folk kunde nu också fira sina namnsdagar även om de adliga namnen fortsatte att vara dominerande. 1901 års namnlängd behölls precis som den var fram till 1972 då kungliga vetenskapsakademien förlorade ensamrätten över produktionen av almanackor. Fria aktörer började producera egna kalendrar och almanackor med andra former av namnlängder. En tid av kaos följde och det var svårt att hitta almanackor som var enhetliga. De almanackor som akademien själva gav ut fortsatte att ha den ursprungliga namnlistan medan de fria aktörerna agerade som de själva ansåg bäst. Ett gemensamt beslut krävdes och 1996 fick en ny grupp inom svenska akademien i uppdrag att skapa ett nytt namnregister. Kommittén arbetade med förslaget i två år och 2001 togs den nya namnlistan i bruk. Detta namnregister är aktuellt fram till och med år 2016. Därefter får arbetsgruppen återigen revidera den existerande namnlistan och se om några ändringar behöver göras.
Kristna betydelsen
I många länder har den kristna betydelsen av namnsdagsfirande försvunnit. Man firar vanliga personer det datum hans eller hennes förnamn dyker upp i almanackan. Namnen för respektive datum skiljer sig åt mellan olika länder och kan också se olika ut i olika almanackor i ett och samma land. Vissa helgon kan sammanfalla på samma dag i flera olika länder, men ofta har man tagit fram en egen unik namnlängd och typ av kalender. Endast i Sverige och Finland har det skett en omfattande revidering av namnlängden, där listan anpassas efter den moderna tiden och nya förnamn läggs till och gamla utdaterade tas bort. I andra katolska och ortodoxa länder är namnlängden i princip oförändrad, och ser ut på samma sätt som den gjorde under 1700-talet. I Kroatien representerar en namnsdag en dag i den katolska kalendern och är förenat med ett visst helgon. De oheliga förnamn som kopplas samman med ett visst helgon eller martyr är förnamn som liknar helgonets. Finns det olika språkversioner av ett och samma namn firas samtliga namn på en och samma dag. I Tjeckien är namnsdagsfirandet snarlikt med det svenska. 
Varje enskilt datum i kalendern är förknippat med ett eller flera förnamn. Den tjeckiska befolkningen firar namnsdag, precis som svenskar, det datum då deras förnamn är synligt i almanackan. Precis som i Sverige är födelsedagen den personliga högtid som firas allra mest. Men inom vissa familjer kan personer som har samma förnamn tillsammans ställa till med en lite större fest på deras namnsdag. Att det kan falla sig på sätt att flera personer delar samma förnamn kan bero på att tjeckerna förr enligt lag var tvungna att döpa sina barn efter de namn som var inkluderade i almanackan. Idag har befolkningen i Tjeckien en större valfrihet när det kommer till barns namngivning, men fortfarande måste man ansöka om tillåtelse om man vill döpa sitt barn till något extremt ovanligt, detta hos en enhet som kan liknas vid vår myndighet Patent- och registreringsverket. Vissa förändringar i namnlängden har gjorts i Tjeckien, men långt ifrån så stora förändringar som gjorts i Sverige och Finland. Det är den ursprungliga romersk-katolska helgonkalendern som gäller i störst utsträckning.
Finlands namnsdag
I Finland är den officiella almanackan den som ges ut av Helsingfors Universitet. Namnlängden i denna kalender revideras var femte år, och innehåller många finlandssvenska namn. Alla dagar i Finland är lika med en ny namnsdag förutom juldagen, nyårsdagen och skottdagen, det vill säga den 29:e februari. Det sägs att kvinnor är en aning underrepresenterade i den finländska kalendern, cirka 49 % av dagarna är vigda åt manliga förnamn. Även i Finland finns det många namnsdagar som precis som de svenska från början var sammankopplade med diverse jordbruksuppgifter. Fruntimmersveckan infaller mellan den 18 till den 24 juli i Finland och är den vecka då endast kvinnliga namnsdagar firas. I den svenska kalendern domineras samma datumperiod också av kvinnliga förnamn, skillnaden på den svenska och den finländska fruntimmersveckan är namnen och längden. Den svenska fruntimmersveckan är sex dagar och den finska sju dagar lång. Den finländska fruntimmersveckan uppstod redan under medeltiden. På den tiden hyllade man två kvinnliga helgon och med tiden adderades en rad andra kvinnliga helgon till samma period.
Grekland
I Grekland är namnsdagsfirandet fortfarande otroligt populärt. Detta firande är mer betydelsefullt än födelsedagsfirande och traditionsenligt firar man sin namnsdag med hela familjen och sina vänner och bekanta. Man ger namnsdagsbarnet presenter och är noga med att framföra sina lyckönskningar. Många förnamn härstammar fortfarande från helgon och martyrer i Grekland och namnsdagen för helgonen fortsätter att vara viktig. Att namnsdagen är en stark tradition beror också på att grekerna döper sina barn efter dess far- och morföräldrar. Denna tradition har 
funnits sedan antiken och bidrar till att namnsdagen fortfarande har stor betydelse. Även helgonens namnsdagar firas med relativt stora festligheter beroende på i vilken del av landet man befinner sig. Att den ortodoxa tron är stark i landet är också en förklaring till namnsdagens fortsatta betydelse. Även i Ungern är namnsdagar flitigt firade. Kvinnor ges ofta blommor i Ungern medan män får vin eller någon annan alkoholhaltig dryck. Barn får för det mesta godis och sötsaker. Dagens aktuella namnsdag brukar stå angiven i dagstidningar i Ungern och de förnamn som är allra mest populära ges ofta fler namnsdagar än bara en. Precis som de flesta andra länder grundar sig den ungerska namnlängden på katolska helgon och martyrer. Även i Italien är namnsdagar viktiga och firas i regel mer än födelsedagar. Dock börjar den yngre generationen överge traditionen något även om många nyfödda fortfarande uppkallas efter kända helgon. På italienska heter namnsdag ”onomastico”, och det är vanligt att man ger namnsdagsbarnet presenter och kakor.
Lettland
I Lettland firar man upp till fyra olika förnamn per datum. Deras namnlängd innehåller omkring tusen namn och det finns två namnlösa datum under året som vigs åt de förnamn som inte återfinns i almanackan. Den 29 februari och den 22 maj kan de med ovanliga eller främmande namn välja på som sin namnsdag. Med två års mellanrum uppdateras den lettiska namnlängden, och alla invånare kan bidra med de namn som de anser ska tryckas i almanackan genom att skicka in en ansökan till nationens språkcentrum. I Polen börjar födelsedagsfirandet bli mer betydelsefullt än namnsdagar, trots att namnsdagsfirande länge var en viktig tradition. Offentliga polska kalendrar innehåller ofta samtliga namnsdagar och man ger namnsdagsbarnet symboliska gåvor såsom blommor. I Makedonien firas namnsdagar ungefär på samma sätt som i andra länder i Balkan. Vissa namnsdagar är dock unika för nationen då deras namnlängd bygger på den ortodoxa kyrkans julianska kalender. Denna kalender döptes efter Julius Caesar som reformerade den romerska kalendern och istället införde att ett år skulle bestå av 356 dagar samt skottår vart fjärde år. Vissa namnsdagar är röda dagar i Makedonien och då är invånarna lediga från sina arbeten. Även i Rumänien firar man namnsdagar enligt en kalender som baseras på ortodoxa helgon. Man har behållit många helgon i sin almanacka och bland annat firar man personer som är döpta efter sankt Petrus, sankt Paulus, jungfru Maria, sankt Mikael, sankt Gabriel och sankt Andreas.
Ryssland
I Ryssland finns det en separat namnsdagskalender som skiljer sig från den vanliga datumkalendern. Ryska namnsdagar firas olika mycket beroende på var i landet man bor. I vissa delar uppvaktar man varandra likt svenska födelsedagar medan man i andra orter endast skickar ett vykort eller ger någon symbolisk gåva till namnsdagsbarnet. En del helgon firas fortfarande med speciella gudstjänster och efterföljande festligheter. Länge var namnsdagen mer betydelsefull än födelsedagen, då ryssarna höll fast vid tron på att det kristna dopet symboliserade individens upptag i den kristna kyrkans gemenskap. En övergångsrit eller ritual som många troende kristna fortfarande genomgår runt om i världen. I känd rysk litteratur finns det referenser till extravagant namnsdagsfirande, både i Anton Tjechovs ”Tre Systrar” och Leo Tolstojs ”Krig och fred” kan man läsa skildringar av denna typ av festiviteter.
Namnsdagar betydelselösa i vissa länder
Även om vi idag inte anser att namnsdagsfirande har särskilt stor betydelse för oss svenskar har de nästintill ingen betydelse i Danmark och Norge. Att traditionen lever kvar på vissa håll i Sverige beror på kyrkans inflytande under 1700-talet. Det var först under denna epok som namnsdagsfirandet började ta fäste trots att kyrkan redan på medeltiden försökte minimera betydelsen av födelsedagen och istället lyfta fram namnsdagen. Det är tydligt att namnsdagsfirandet världen över bygger på samma grunder. Man kan se kristendomens inflytande under 
århundraden och hur religionens utbreddhet förändrade människors levnadsvanor. Trots att religionen reformerats och det finns hundratals olika kyrkliga riktningar finns det traditionellt och otraditionellt namnsdagsfirande kvar i många länder. Olika nationaliteter har utvecklat sina egna typer av högtider och namnsdagarna har förändrats i och med samhällets utveckling. Precis som att firandet antingen firas måttligt eller inte alls i Skandinavien, ser det snarlikt ut på många andra platser i världen. Sverige och Finland skiljer sig dock rejält från många andra länder då vi bevarar och förlänger traditionen på så sätt att oheliga namn också lyfts in i almanackan. Att namnsdagar trots detta inte har så stor betydelse för svenskarna kan kännas lite konstigt vid första anblicken då ålderdomliga helgon firas stort i andra länder. Men på grund av vår religionsfrihet har namnsdagar och många andra traditioner som också grundar sig på kristna värderingar tappat sin status i det moderna samhället. Våra traditionella högtider förändras i takt med att religionen inte längre sammanför oss som den en gång gjorde. Runt om i världen kommer helgon och vanliga personers förnamn med all sannolikhet att fortsätta att tryckas i olika almanackor, men om vi kommer ställa till med fest eller gå till kyrkan är upp till var och en. Idag formas våra seder och traditioner inom familjen mer än i offentligheten i kyrkan. De gamla traditionerna måste fyllas med ny betydelse om de ska återuppväckas. Kanske har det svenska namnsdagsfirandet helt försvunnit om tvåhundra år eller så är det mer aktuellt än någonsin, det återstår för den tidens svenskar att se.